jag trodde det var på riktigt.

Jobbigt

Kategori: Dreams

Jag orkar inte ha det såhär och inte veta var jag har dig eller någon annan. Jag saknar sällskap och vill veta att jag har sällskap som finns där närhelst jag behöver. Jag behöver närhet. Jag behöver kärlek... Jag mår inte bra av att vara ovetandes, jag vill ha stenkoll fast jag aldrig har det.. Varför kan det aldrig vara enkelt och smidigt? Kan jag inte bara få ha allt på mitt vis? En människa är inte gjord för att vara uppe och nojja mitt i natten.. Diska, skrubba.. Bara för att försöka låta bli att tänka för mycket. Jag känner att jag inte är trött och det är i stort sett bara för att jag inte vågar lägga mig för då kommer tankarna ikapp mig och jag kan inte sova på grund utav det. Jag vill ha det omöjliga.. Jag faller för fel killar hela tiden. Fast jag vet från första början jag börjar träffa de att jag inte får få känslor så kommer det ändå. Det är inte okej att vara underbar mot mig och passa mig perfekt när man kort därefter lämnar mitt liv i stort sett helt och hållet.. Jag mår inte bra av det... Jag gör ett försök till kontakt men lyckas inget vidare bra.. Jag orkar inte ha det såhär.. Ge mig en kärlek som jag mår bra av. Någon som stöttar mig och som finns där. Om så bara för en liten stund...
NU

Det jobbiga i livet

Kategori: Dreams

Varför kan inte kärlek få vara fin och underbar, varför måste det dyka upp andra problem och sådant.
Jag trodde det skulle funka, tills man får ett meddelande som lyder: "vi måste prata..." Direkt får man den där klumpen i magen och ingenting blir sig nog egentligen likt, jag får väl se vart det hela leder när jag blir tvungen att åka ner på söndag ändå fast vi inte skulle träffas denna helgen.
Jag tycker inte om det. Jag älskar ju dig, jag vill inte mista dig.

Det jag inte förstår

Kategori: Dreams

Jag försöker förstå, visst försöker jag.
Eller åtminstone vill jag inbilla mig det.
Egentligen kanske det är så att jag verkligen inte vill
Eller också är det något helt annat som ligger bakom.
Det där monstret som ligger och lurar och gör mig så osäker.
Om man ändå hade en riddare som kunde klara av detta monster.

Även om det är så att det finns en riddare så är det inte säkert att han klarar av mitt monster.
Mitt monster som aldrig kommer fram tillräckligt länge för att någon ska kunna upptäcka det mera än jag.
Monstret som gör att jag inte känner mig säker på några beslut längre,
monstret som gör så jag kommer försent till skolan,
monstret som får mig att strunta i skoluppgifter för att istället inte göra något alls,
monstret som bara vill mig illa.

Om ändå han fanns,
den riddaren som kan få monstret att försvinna
jag önskar egentligen att det var Du som var den riddaren,
men jag börjar bli tveksam till det nu.

Jag trodde det fungerade bra ändå,
men nu tror jag att jag vet vad jag måste göra,
det behöver inte vara så att du säger det rakt ut till mig
men på andra sätt har jag fått budskapet fram till mig,
så nu vet jag vad jag måste göra,
jag vet vad jag måste göra,
jag vet vad jag måste göra.
Jg vet vad jag måste göra.

Men jag gör det bara för att jag nog faktiskt tror att jag älskar dig.
men eftersom monstret fortfarande finns kvar så känner jag mig osäker på även detta.
Det får helt enkelt dröja ett tag till.
Men trots monstret så är det nog så.
Men jag måste fundera.
fundera,
fundera,
fundera.
Fundera.

18:e juni 2006 20.54

Kategori: Dreams

du, är den som önskar att du vore den jag visste var jag hade.
du, är den som försöker att göra allt som jag vill ha det.
du, är den ende som inte vet någonting om mig egentligen.
du, är den som ändå på något sätt vid vissa tillfällen får mig att le en liten stund.
du, är den som jag önskar ändå fanns i mitt liv.



Vad menade jag?

(Från 21 okt)

Kategori: Dreams

De små sakerna.
Man minns dem fast man varken vill eller borde.
Snälla, hjälp mig glömma allt.
Behöver dig.
Frågan är bara:
Vem är du?
Vem är det jag behöver?
Glömma allt.
Det är vad man borde göra.
Bara glömma allt och leva i nuet.
Sluta tänka tillbaka på det som varit.
Sluta tänka på hur mycket man önskar då var nu.
Glömma!

Tänk att få...

Kategori: Dreams

Vill bara krypa ihop i en liten boll.
Bara få känna din närvaro igen.
Hopplöst och omöjligt.
Jag vet.
Men tänk om man kunde.
En liten liten jävla boll.
Ingen närvaro från dig skulle ens behövas.
En boll har inga känslor.
Tänk då en liten boll.
Det är väl det jag borde bli.
En jävla boll.


(Inlägg från 21 okt. Men ändå...)

Om natten.

Kategori: Dreams

Det jag inte ville var sant.
Det gjorde mig till åtlöje.
Det puttade ner mig i en djup grop.
En grop som var nästintill omöjlig att komma upp ifrån.
Där satt jag och väntade på att du skulle komma.
Skulle komma och rädda mig.
Jag satt.
Jag väntade.
Du kom, tittade ner, fnös.
Du gick därifrån.
För dig kunde jag likaväl bara dö.
Dö.
För dig var jag redan död.
Det var så tydligt.
Om jag inte redan varit puttad.
Hade jag fallit.
Fallit ner i gropen.
Gropen som så tydligt ar grävd för mig.
Min fallgrop.
Ingen annan så dum.
Ingen annan så dum nog att falla.
Du såg till att det hände.
Även om jag redan var död så ville du se mig.
Se mig falla.

Drömmar, fasader och godis.

Kategori: Dreams

Drömmar om att man vore där man inte är.
Drömmar om att man var med någon som
man egentligen inte ens vill vara med
om man tänker efter. På riktigt.
Ändå drömmer man dessa drömmar.
Och det är konstigt.
För egentligen så är det ju inte ens så man vill ha det.
Egentligen borde man drömma om framtiden.
Om hur man vet att man vill att det ska vara.

Men nu sitter man här.
Med sin godisskål i knät och hoppas på att man ska bli så pass tjock och fet att folk kanske lägger en på minnet på grund utav ens storlek.
Det är illa det.
Särskilt när man köpt nya byxor som man skulle banta lite så att de sitter perfekt utan handtag.
Men nu blir det väl så att man inte får använda dem på ett tag.
Ibland så behöver man den där lilla godisskålen i knät.
Tröstäta lite sådär.
Fast man egentligen inte ens har något att tröstäta för.
Ändå gör man det.
Och hoppas att man inte mår allt för dåligt dagen efter.
Och att byxorna inte sitter allt för tajt imorgon.
Och man önskar så innerligt att det ska finnas någon där ute.
Vilket det förståss inte gör.
Särskilt inte där man själv bor.
Omöjligt.

Och det enda man vill är att alla ska göra är att gå och dö.
Fast man egentligen inte vill det.
För tänk så oerhört tomt och tragiskt allt skulle bli då.
Och så ensam man känner sig.
För här finns bara två av oss.
Därför blir det vi.
Oavsett om vi vill det eller inte.
Eller egentligen är det ju vårt fel.
Här ska man inte skylla ifrån sig på andra.

Man bygger upp en fasad.
Sedan visar det sig i alla fall att den är så genomskinlig.
Alla vet egentligen hurdan det är du är.
Bara du själv som går och tror att du är nån annan än den du tror att du visar.