Jag försöker förstå, visst försöker jag.
Eller åtminstone vill jag inbilla mig det.
Egentligen kanske det är så att jag verkligen inte vill
Eller också är det något helt annat som ligger bakom.
Det där monstret som ligger och lurar och gör mig så osäker.
Om man ändå hade en riddare som kunde klara av detta monster.

Även om det är så att det finns en riddare så är det inte säkert att han klarar av mitt monster.
Mitt monster som aldrig kommer fram tillräckligt länge för att någon ska kunna upptäcka det mera än jag.
Monstret som gör att jag inte känner mig säker på några beslut längre,
monstret som gör så jag kommer försent till skolan,
monstret som får mig att strunta i skoluppgifter för att istället inte göra något alls,
monstret som bara vill mig illa.

Om ändå han fanns,
den riddaren som kan få monstret att försvinna
jag önskar egentligen att det var Du som var den riddaren,
men jag börjar bli tveksam till det nu.

Jag trodde det fungerade bra ändå,
men nu tror jag att jag vet vad jag måste göra,
det behöver inte vara så att du säger det rakt ut till mig
men på andra sätt har jag fått budskapet fram till mig,
så nu vet jag vad jag måste göra,
jag vet vad jag måste göra,
jag vet vad jag måste göra.
Jg vet vad jag måste göra.

Men jag gör det bara för att jag nog faktiskt tror att jag älskar dig.
men eftersom monstret fortfarande finns kvar så känner jag mig osäker på även detta.
Det får helt enkelt dröja ett tag till.
Men trots monstret så är det nog så.
Men jag måste fundera.
fundera,
fundera,
fundera.
Fundera.