Drömmar om att man vore där man inte är.
Drömmar om att man var med någon som
man egentligen inte ens vill vara med
om man tänker efter. På riktigt.
Ändå drömmer man dessa drömmar.
Och det är konstigt.
För egentligen så är det ju inte ens så man vill ha det.
Egentligen borde man drömma om framtiden.
Om hur man vet att man vill att det ska vara.

Men nu sitter man här.
Med sin godisskål i knät och hoppas på att man ska bli så pass tjock och fet att folk kanske lägger en på minnet på grund utav ens storlek.
Det är illa det.
Särskilt när man köpt nya byxor som man skulle banta lite så att de sitter perfekt utan handtag.
Men nu blir det väl så att man inte får använda dem på ett tag.
Ibland så behöver man den där lilla godisskålen i knät.
Tröstäta lite sådär.
Fast man egentligen inte ens har något att tröstäta för.
Ändå gör man det.
Och hoppas att man inte mår allt för dåligt dagen efter.
Och att byxorna inte sitter allt för tajt imorgon.
Och man önskar så innerligt att det ska finnas någon där ute.
Vilket det förståss inte gör.
Särskilt inte där man själv bor.
Omöjligt.

Och det enda man vill är att alla ska göra är att gå och dö.
Fast man egentligen inte vill det.
För tänk så oerhört tomt och tragiskt allt skulle bli då.
Och så ensam man känner sig.
För här finns bara två av oss.
Därför blir det vi.
Oavsett om vi vill det eller inte.
Eller egentligen är det ju vårt fel.
Här ska man inte skylla ifrån sig på andra.

Man bygger upp en fasad.
Sedan visar det sig i alla fall att den är så genomskinlig.
Alla vet egentligen hurdan det är du är.
Bara du själv som går och tror att du är nån annan än den du tror att du visar.